Jag vaknade upp och ironiskt som livet kan vara ibland vaknade jag av att rektorn på skolan några meter bort hade ett "välkommen tillbaka" tal i högtalarna. Jaja, påminn mig om att jag inte har någon skola att gå tillbaka till. Den sköna semesterkänslan var borta när jag gick runt i stan då jag igen ironiskt nog tvingades ner till stan för att möta Gustav och vinka av honom när han skulle på Liu bussen. Vad hände där liksom?
Majoriteten av mina vänner börjar på universitetet idag. = egen lägenhet, plugg mot en blivande karriär och vuxenpoäng så det skriker om det. Själv känner jag mig fortfarande som tolv. Kan inte ens sätta på en tvättmaskin... Jag måste samla mina tankar. Hitta en väg att gå. Haha dramatiskt det låter. Men det är dags att vakna upp nu. Seriöst känner inte att man kan va "ingen aning vad fan som händer" tjejen mycket längre till. Det tillhör min natur att vara strukturerad och planerad.
Jag håller tal på studenten om hur "möjligheterna är sällsynta och att vi måste ta till vara på dem. Livet är inte skyldiga oss något, vi har skyldiga livet något. För det är bara vi som kan ta tillvara på dem och det är bara vi som kan göra något bra utav dem." Kanske dags att ta tillvara på mina egna råd. Även om jag är livrädd och blir skitnervös av att bara tänka tanken så måste jag. För i nio fall utav tio när jag känt såhär har det i slutändan blivit några av de bästa minnena i mitt liv. Klyshigt men sant, man måste våga satsa för att vinna..,
